fluorescentmoonlight

Jag såg Sofia Coppolas Marie Antoinette när jag var typ femton. Jag gillade (och gillar än) kostymfilmer och drogs till det rosa filmomslaget i hyrbutiken. Inte bara är filmen i sig makalöst bra, utan också är det en av de filmer som faktiskt förändrat något hos mig. När Kirsten Dunst i en hästdragen droska rullar in i Versailles spelas The Stokes "What ever happened". Jag var som sagt femton och lyssnade mest på det som spelades på radio men har jag någonsin varit med om något slags love-at-first-sight-moment så är det just detta. Annan bra musik från filmen som den femtonåriga Lisa upptäckte var Aphex Twin och Siouxsie and the Banshees. Nu har Coppola gjort en ny film. Somewhere heter den och i trailern spelas "I'll try anything once" vilket är demon till Strokes "You only live once." Bara Julian och elektriskt piano och vad som ser ut att vara en precis lika vacker film som Lost in translation. Älska Coppola. Älska Julian. Det var allt. Nån som vill gå på BIO med mig?
--Lisa

-
I morse försov jag mig rejält till jobbet. Flög ur pyamasbyxorna och sprang till tunnelbanan. Jag har världens bästa chef som tycker att det är spännande och skojigt med den utmaning det innebär att öppna restaurangen på en timme!
-
Kompisen Josefin har önskat sig mer personliga inlägg. Jag är ledsen Miss Jay, men jag har inte så mycket personligt att berätta just nu. Såvida inte super-ointressanta saker räknas. I så fall kan jag säga att dom där jeansen jag köpte inte sitter lika tajt längre så nu har jag på mig dom hela tiden. Och så har jag inte borstat tänderna i dag. Nu ska jag läsa Pappan och havet. (Jag vet att du kommer att bli nöjd så länge du blir omnämnd så jag tror att det väger upp för det faktum att de personliga detaljerna var rätt trista). (Det är förresten väldigt fint att du blir glad för att bli omnämnd, min blogg har ju inte direkt en enorm läsarkrets som skickar kaskader av kommentarer och undrar "Vem den där Josefin är, hon verkar spännande"). (Inget ont om min läsarkrets nu, ni är bäst. Puss)!
--Lisa

-
Läste hos Johan Wirfält på Rodeo om en utställning som pågår på Tate Modern, det moderna museet i London, för närvarande. Eftersom jag åker dit i december tänker jag absolut knalla till Tate och kika på 100 miljoner handmålade solrosfrön. Alltså - kort bakgrund - regeringen i Storbritannien tänker under en fyraårsperiod spara in 900 miljarder kronor. En sanslös summa som är sådär bautastor att man inte förstår riktigt hur stor den är. Den kinesiske konstnären Ai Weiwei har under två år låtit måla 100 miljoner solrosfrön av porslin och dessa ligger nu utspridda som ett täcke i den stora turbinhallen på Tate. Hallen är imponerande bara i sig men installationen av 100 miljoner små konstverk verkar tokhäftig. Proportioner alltså, att få grepp. Grepp om siffror, grepp om verkligheten eller kanske bara att greppa en handfull frön.
--Lisa

-
Igår hade jag tjejbesök i min tillfälliga lya. Det pratades lite om mode och huruvida mode är intressant som vetenskap endast om man har möjlighet att konsumera det. Jag vill mena att det är det absolut. Jag har inte många dyra designplagg hemma och jag skulle inte säga att jag är något jättefan av shopping, klart det är shysst med nya kläder att känna sig fin i men det intresset skiljer sig från mitt modeintresse. Jag tänker att det är samma sak med typ konst, klart att man kan vara konstintresserad utan att ha väggarna fulla med hemauktionerade tavlor från Bukowskis. Eller bilar, man behöver inte en Cadillac i garaget för att ha ett brinnande bilintresse. Mode för mig är ett enskilt ämne och konsumtion och stil är enskilda men likväl samverkande faktorer. Att ha en snygg stil tycker jag handlar väldigt mycket om intelligens och öga. Se vad i garderoben som kan funka till vad. Att enbart ha designerplagg off the rack i färdigkombinerade outfits är ju dötrist. Jag känner att mode som konstform får lida väldigt mycket av mode som konsumtionsvara. Samtidigt är ju försäljningen en avgörande nödvändighet för att mode ska överleva. Hur många gånger har inte jag behövt förklara att mitt modeintresse inte är ett intresse för shopping och att min blogg är en modeblogg och inte en shoppingblogg. Det är väldigt ansträngande att behöva fösvara mode ibland även om jag idoget kämpar på. Och ändå har mode blivit accepterat mer och mer, inte minst i och med att mode för män har blivit mer accepterat. Även om jag känner att herrmode fortfarande är lite som damfotboll, en minoritet, en avvikelse, har mode blivit allt mindre en kvinnofråga vilket, sorgligt men sant, gett det mer tyngd och betydelse.
--Lisa

Marni SS11 (style.com)
-
Jag blev så glad när jag såg bilderna från Marnis vårkollektion på Style.com. Jag hade min fösta Marni-crush 2008. Både vår- och höstkollektionen var så bra! Lekfullt och sportigt i PVC-plast, färgmissmatchningar, blockmönstrat och art-decohalsband till våren och ett sprakande glatt färg- och materialexperiment till hösten. Jag föll pladask men sen dess har jag följt Consuelo Castiglionis design för Marni med ett mer ljummet intresse. Anledningen till min glädje nu är att det känns som att det glada, knasiga Marni är tillbaka. Laserskuret läder och badmössor, italienskt, lyxigt sportmode i lager-på-lager i spännande och otippade färgkombinationer. Och så gör Consuelo mönster som ingen annan. Grafiska former och blommor får fritt spelutrymme på plagg i material som ser ut att vara av neopren (våtdräktsgummi). Det känns lite som att entra ett parallellt universum. En Marni-galax där allt är omkullkastat.
-

Marni FW08 (style.com)
-
Ett sidospår bara: Jag tror att Marni är sånt mode som får modeskeptiker att rynka på näsan. "Inte kan man väl knalla runt i våtdräkt med volanger och badtofflor på stan inte." Marni är kanske, för den breda massan, vad man skulle kalla fulmode. 70-tals mönster i färger som traditionellt inte används tillsammans kanske sticker i ögonen på folk. Och som om det inte räckte finns det inte ett enda par högklackade skor i hela kollektionen. Kanske är det så att Marni och exempelvis Maison Martin Margiela inte passar in i den allmänna mode-mallen? Det är lättare med Cavalli-klänningar i böljande zebramönster och djupa urringningar. Marni är liksom sånt mode som aldrig hamnar i Metros modesidor som exempel från catwalken på "hur-du-ska-klä-dig-i-vår/sommar/höst/vinter" ni vet. Det är lite synd kan jag tycka, att mode när det är som bäst också kan utesluta väldigt många för att de inte känner igen sig i det. Mode är utbytligt och mångfacetterat och jag tror att många känner sig hotade av mode som inte följer mallen. Nu låter det som om världen är uppdelad i en modebubbla och sedan är resterande världen utanför men så ska det ju inte behöva vara. Samma sak med konst. Klart konst kan vara klurigt och svårbegripligt men det betyder inte att det inte är till för alla. Man behöver inte tycka om det men jag tror att om alla försökte förstå det skulle den där uppdelningen liksom försvinna.
-
--Lisa

-Videon ovan. En klump med fina ungar + Pheonix Lisztomania = Lyckorus.
-Dagens ord är duntäckesgrotta. Låter helt paradisiskt mysigt. Paradisiskt är också ett fint ord.
-Hanna Hellqvist i Morgonpasset är min nya kändiscrush. Hon är som ett vuxet barn och rolig som bara den.
-Hösten. Jag har vant mig. Äntligen. Och nu är den på väg bort. Jag sprang nere vid sjön där jag bor häromdagen. Det var frost i gräset, sjön lös av höstfärger och solsken och luften var iskall. Det var min breaking point - hösten och jag ska nog komma rätt väl överens. (Och ja, jag vet, människor som informerar om dina löprundor i sociala medier, typ på sin facebookstatus eller på din blogg för all del, är pretentiösa jävlar som skryter men det struntar jag i). (Hehe)!

Jag har äntligen tagit ändan ur vagnen och köpt ett nytt skissblock. Nu jäklar ska här målas!